Min framtida vecka

302 ulricehamnare har för övrigt fått för sig att förbeställa böcker från Ekeskogs bokhandel inför bokrean, vilket innebär att min lördag spenderades med detta. "Ja, det är ju hemskt synd att svenskarna inte läser mer än vad de gör."

Vinst, kanelbulle och rea

Egentligen vet jag inte riktigt varför jag satte mig här för att blogga, tröttheten är påtaglig och kreativiten är icke existerande, men i brist på annat och på grund av tankar kring förflutet och framtida försummande av bloggen tvingas relativt många bokstäver fram.

Min geografilärare var idag med i Postkodmiljonären och vann 100 000 svenska riksdaler, för övrigt. Han kan prata hur länge som helst är värt att nämna.

"Han spänner ju sig som en kanelbulle" var Jimmys kommentar om Stefan - och nej, det är ingen som kan förklara vad Jimmy menade.

Mopeden är såld. Om det nu innebär ett slutgiltigt tvång till att ta tag i körkortet vågar jag inte reflektera över. Man är så gammal som man känner sig - ska nog kolla upp det där med pensionssparande snarast.

Bokrea nästa vecka, direkt efter skolan ska jag svettas bort några kg varje dag. Hej.

Sista meningen: beroendet av http://www.blogthings.com/ har vuxit under de senaste dagarna.

Sarkastisk...

You're Totally Sarcastic

You sarcastic? Never! You're as sweet as a baby bunny. Seriously, though, you have a sharp tongue - and you aren't afraid to use it. And if people are too wimpy to deal with your attitutde, then too bad. So sad.

How Sarcastic Are You?

Samhäll med Friedman

Min samhällsbok må vara under all kritik, men de senaste läxsidorna innehöll hela två sidor om Milton Friedman. Visserligen hade de en bild från en demonstration med vänsteraktivister som ansåg att Friedman var allierad med den chilenska militärjuntan - men för att vara min bok var det en rätt bekväm läsning.

Hur läskig är du?

Ja, mindre läskig än mig går antaglien inte att vara. Men, jag skrämmer barn i alla fall.

You Are Not Scary

Everyone loves you. Isn't that sweet?

How Scary Are You?

Hej, det är svårt att vara fjortis

Med all sannolikhet är detta ett inlägg jag kommer ångra imorgon, men inte tar bort då jag ändå lagt ned tid på det - eller något i den stilen.

Jag har klarat mig genom tre veckor av dåligt humör och irritation (irritation bl a på Martina då hon inte passar att heta det...) och nu har irritationen gentemot andra övergått till att riktas mot mig själv.

Det är alla hjärtans dag på onsdag (den enda dag man är berättigad att kalla för "kommersiell skit") och har jag tur ska jag umgås med vänner. Inget fel med det. Men det är väl inte riktigt det som är tanken med dagen. Det här med pojkvän, hur svårt ska det vara att hitta någon? Är det ett tecken på att man är gammal när man aldrig får någon pirrig känsla - eller är det bara total avsaknad av det där hej-jag-tror-jag-är-kär-syndromet? Om man åtmistone kunde lyckas bli olyckligt kär och vara berättigad till att sura, men inte ens det. Istället får vara en av de där ja-hej-det-är-ju-så-kul-att-vara-singel-tills-man-hittar-den-rätte-jippi-typen.

Det är en sak att vara irriterad på andra utan anledning, det är relativt enkelt att undvika människor - men när man är irriterad på sig själv av en anledning, då är det illa. Undvika sig själv skulle jag möjligtvis kunna göra om jag skaffade mig en till personlighet, men risken att det påverkar mig på lite fler plan är - hur ska vi uttrycka det - mer en verklighet.

Jag ska behålla resten av mina klagomål för mig själv nu.

Den vanliga pulstriggaren

Är det något som är en, för mig, återkommande eksemmotsvarighet är det Ung vänster. I torsdags hade Tingsholm besök av en lokal förmåga i ungdomsförbundet. Hon stod utanför cafeterian med lite broshyrer i handen och humöret som vänsterpartister ofta har det (glatt så länge ingen säger emot dem, med andra ord). Hennes besök resulterade i att jag, i all upprördhet, fick med mig miniräknaren till naturkunskapslektionen - med kroppen som ämne.

Det kan hända att hon kände igen mig från klaspressen hon höll för vår klass och jag var en av dem som kritiserade henne, för hon tvekade över att ge mig en av deras broshyrer - trots att alla i gruppen jag stod med fått sådana.

Tillbaka till det väsentliga, broshyren hade temat "Stoppa Sverigedemokraterna". Okej, jag tycker inte om att Sd fått det stöd de har idag, absolut inte och jag hjälper gärna till med att få bort stödet till nästa val. Men vi får aldrig glömma att de är demokratiskt valda, de har fått sympatier från myndiga människor.

Jag tycker inte om Sverigedemokraternas åsikter och inte Vänsterpartiets heller, gör det mig berättigad till att trycka upp material som säger "Stoppa Vänsterpartiet" och ställa mig på en skola, eller skulle jag bli anmäld då? Vad är det som säger vad man får tycka och inte?

Just när det kommer till vänstern är väl demokrati inte det viktigaste ställningstagandet. Det sitter för övrigt en affisch på en pelare inte långt från mitt skåp, som åkte upp tillsammans med ung vänster-tjejen som har texten "Det som är bra för överklassen är dåligt för dig". Är det faktiskt tolererat att säga så? Trots att vi kan backa 50 år i tiden och hitta samma budskap som grund för ett obarmhärtigt mördande - då med judar istället för överklass. Eller nej, "det är ju en heeeeelt annan sak".

Lov, 1,5 timmas promenad med golfbaneupptäckt, choklad samt sovmorgon är dagens optimism.

Etableringen

Snabbt som attan måste jag kommentera dagens erkännande, MUF Södra Älvsborgs blogg har fått en länk på MUF:s sida, det är inte dåligt. Och inte blir det mindre dåligt av att undertecknad är en av två bloggare! Som bloggberoende invånare i cybervärlden kan man besöka Niklas Wykmans blogg där det också finns länkar till andra MUF-bloggar, och vad hittar man där om inte det mest eminenta distriktet! Vääääärsta partytricket, "du vet, vår distriktsblogg är erkäns av MUF" och partajet är igång!

Nu ska jag gå och möta väninnan Iduberga (eller, ja, "Ida" enligt en del) och lyckas gå en tio minuter lång promenad på mindre än fem. Min tidsoptimism kan vara lite ansträngande ibland, är jag rädd.

Förtryckt förflutet

Det är dags, dagen är kommen. Jag ska härmed ta itu med mitt förflutna, en fredagskväll som denna.

Hej allihopa. Jag heter Johanna, jag är en kapabel estetare.

Det var alltså för en sisådär sju år sedan det hela började. En vanlig dag i skolan med ett nytt ämne som "elevens val", drama/teater. Det var utan förväntningar jag steg in i salen, det var som en annan människa jag steg ut. Bebis, cirkuschef, tonåring, punkare, 70-talsnörd, troll och så vidare. Det gav mig en viss njutning att ikläda mig komplett idiotiska roller.

Det fortsatte i åttan. I nian skulle programval till gymnasiet göras. Flertalet klasskompisar och lärare frågade rent ut om jag skulle välja estet och värst av allt, jag hade tankar åt det hållet.

Kunskapen om att det mer eller mindre är krav på att ha en palestinasjal i sina ägo (förlåt, kollektiva ägo), minst två materiella ting med che guevara-tryck, ton med svart smink och gärna bristfälligt med hår på en sida av skallen hade jag inte som 14-åring.

Dock hade jag tillräckligt med fötter på jorden för att inse att sannolikheten för att bli min generations Julia Roberts var minimal och det fick istället bli samhällsvetenskapliga programmet, jag ska ju bli FN:s generalsekreterare.

Avslutningsvis, jag är lite (väldigt lite) estet på insidan, därav kan jag inte ha en skräck gentemot dessa slags människor, som min kära vän Iduberga så gärna vill påstå.

Sådana små inslag som att jag aningen förtryckt dagligen sjunger på låtar vars textmässiga innehåll jag endast kan knappfälligt och i takt knäpper med fingrarna hör samhäll till.